Barnteve, snuttefilm och knattebio
”Det var jätteroligt. Men lite läskigt. Först blev det mörkt. Sen blev det bio.”
Under tisdagen hölls ett heldagsseminarium på Filmhuset i Stockholm om små barn och rörliga bilder . Dagen hade ett nordiskt perspektiv med föreläsare från Danmark, Finland och Sverige som fokuserade på erfarenheter och forskning kring förskolebarns inlärning med och av rörliga bilder.
Line Arlien-Söborg från Danska Filminstitutet föreläser utifrån korta animerade filmer, producerade med små barn(3-5 år) som målgrupp. Hon visar exempel som Pipungarna och Drengen i kufferten. Små barn förstår film i fragment. Det gör att det är lättare att nå dem med de mindre komplicerade berättelserna. Även Ulla Sundberg, språkforskare på Stockholms universitet, är inne på samma spår. Hon menar att små barn är mer kontextberoende än äldre och vuxna. Det vill säga att det som finns runt om, allt som ger olika slag av sinnesintryck, samspelar med den direkta informationen och ökar möjligheterna till meningsfull förståelse. Hjärnan bryr sig inte om varifrån intrycken kommer men samlar ihop dem åt barnet och samspelar för att ge innehåll till språket. Nya ord och begrepp är ingen additionsprocess utan snarare en organisationsprocess.
Hur skapar man en då situation där en process kan komma igång som ger utbyte och är meningsfull för barnen? Hur får man igång barnens meningsskapande kontextbyggande?
Nils Thomas Andersson från FilmCentrum berättar om ett samarbete med biblioteken där visningar av film för små barn, med hjälp av Popcornsdoft och biljetter, ger känslan av att ”det är precis som på bio”.
Utifrån Filmen Astons stenar gestaltar varje barn sedan hur just deras sten vill bo.
Innan visningen visste många av barnen mycket väl vad höst och vår var men begreppet årstider saknade de förståelse för. Efter att ha sett filmen kunde de formulera känslan och smaken av olika årstider. Det här är ett tydligt exempel på hur film skapar möjligeter för reflekterande samtal och social aktivitet utifrån en delad upplevelse. Helt enkelt språkutveckling i samspel med andra.
Kaarina Nikunen, Universitetet i Tammerfors, föreläser om ”vardagsnivån på barnens medieanvändning”. Hon har forskat om hur barn är aktiva i sin relation till medier och hänvisar till det som Matt Hills kallar Affective play. Det innebär att barn plockar ur figurer ur filmer och andra berättelser och involverar dem i sina lekar IRL. Se dockteatern ovan med inspireration från Harry Potter.
Enligt Maria Taube, intendent och konstpedagog på Moderna museet, är barn ofta bättre än vuxna på att ta till sig konstvideo. Detta kan bero på deras förhållandevis stora erfarenhet av att se på film. Hon visar tre filmer som varit några av de mest uppskattade bland barn hon mött under sina visningar på museet. Hon upplever att barn, till skillnad från vuxna, inte är rädda för tystnad. Något som kan vara viktigt att påminna sig om i rollen som pedagog. Det kan vara bra att våga vara tyst ibland!
Malena Janson, filmvetare på Filmvetenskapliga institutionen i Stockholm, lyfter fram tre viktiga begrepp och problematiserar vad dessa egentligen står för. De tre är barnperspektiv, barns delaktighet och begreppet kvalitet. Är barnperspektiv när man låter barnen vara med, när man låter dem komma till tals eller när man låter dem spela huvudrollen? Barns delaktighet har en kort historia. Först i slutet av 60-talet började man se barn som individer med behov som andra människor. Barns frågor, vad ville barn få veta, fick utgöra en grund för vad programmen i TV skulle komma att handla om redan under de första TV-åren. Ska man ge barnen det de vill ha eller det de inte vet att dom vill ha? Man säger att ”barn har ju så dålig smak” men Malena Janson menar att smak är något man utvecklar och lovprisar 70-talet som hon kallar den ”Thailändska kulturmetoden” fylld av kryddad kost som t ex Dr Krall, Kalle Vrånglebäck och Den vita stenen satt i jämförelse med det hon kallar 2000-talets kulturella ”bananmos”.
