Musik i skräckfilm
I tonåren var skräckfilm för mig en möjlighet att genomströmmas av en berusande fantasi mer lustfylld än vin och mer svindlande än narkotika. I biosalongens mörker kunde man både smälta ihop med andra lika utlämnade varelser och bli ett kollektiv på resa in i ett traumatiskt landskap fyllt av krypande föraningar om en evig ondska. En förlamande visshet om dödens seger över livet och en bortom all sans befriande känsla av uppror mot all uppbygglig, förment godhet. Ett reningsbad av skräck där alla våra sinnen var på helspänn och adrenalinet sprutade ut i kroppen som en heroininjektion. Läs artikel: